rewa.blogg.se

Jag får en klump i magen av att läsa om Husby. Eller rättare sagt, att läsa reaktionerna i sociala medier. Det talas om att straffa förövarna, skjuta dem och vräka föräldrar. Rasisterna går upp i limningen av upphetsning.

De som nu anhållits är alltså mellan 13-22 år gamla. Tror människor verkligen på att det enda och enklaste svaret på varför de har gjort så här är ursprung? Man måste väl inse att det är mycket mer komplext än så?

Vi kan ju inte blunda för att aspekter som genus, arbetslöshet, utanförskap och främlingsfientlighet spelar en enorm roll i hur ett samhälle och en grupp utvecklas.

Det är vidrigt att människor som växt upp med alla privilegier sitter på sitt arsle och fördömmer.

 

Jag antar att det är enklare att bara ha en sak att skylla på. Att avsäga sig allt ansvar för vad som pågår.

Jag vaknade tidigt imorse av ett helt fantastiskt spöregn kryddat med lite åska. Ibland kan jag bli lite nervös när det åskar, den där ökända respekten för naturens krafter slår till. Så var det dock inte imorse, bara rätt trevligt. 

Idag har varit en dag som alla andra, förutom att jag bakat muffins. Det var en av de få sakerna jag kunde och ville baka när jag var yngre och nu var det längesedan, så jag gjorde slag i saken.

Det blev blekfisiga bärmuffins. Jag har i skrivandets stund ätit tre stycken och är så däst som en människa kan bli.

 

Nu har jag för övrigt skickat in min sista skoluppgift. Det har inte börjat kännas än, att jag faktiskt har mitt gymnasiebetyg snart. Oroar mig över att något ska gå åt pipsvängen, att jag av någon anledning missat något som gör att jag inte får fullständig behörighet eller något i den stilen. Är det så kan jag inte göra något åt saken och jag tror att jag måste lära mig släppa saker. Allt ordnar sig, det vet jag ju.

 

Jag har planer på att ta en promenad, men eftersom någon snorkråka till människa tagit bort alla spotifylistor känns det som ett stort företag. Att gå ut och gå utan musik är otänkbart. Vi får se hur det löser sig.

Jag och sambo gick en kvällspromenad förut. Vi gick utåt, mot ett industriområde. Det är ingen superrolig väg att gå eftersom den går utmed en väg och det blåser något förjävligt. Det är dock oftast folktomt. När jag vill gå ut och gå i lugn och ro blir jag stressad så fort någon går bakom mig, även om det bara handlar om en person, så då är vind och kass utsikt att föredra.

Jag har kommit på mig själv med att försöka se staden mer, att försöka notera detaljer. Det handlar om min flytt till hösten och ibland blir jag rädd att jag ska glömma de sakerna som gör staden till min. Det är rätt löjligt med tanke på att jag kommer komma tillbaka hit rätt ofta, men det här med att flytta är en ganska stor sak för mig. Jag tror att det är för att jag väntat och funderat och fantiserat om det så väldigt länge. 

 

Jag såg precis på Warm bodies och kan inte påsta att jag blev imponerad. Jag har aldrig varit ett större fan av zombiefilmer och även om man försökt sig på att göra filmen med en twist (göra den amerikanskt sötsliskig) så gjorde den inget för mig. Då ska gudarna veta att jag inte är speciellt svår att imponera på när det kommer till film.

 

 

Läste några av kommentarerna i Aftonbladets livedebatt där American Apparels annons diskuterades. Ni vet vilket jag menar.

Jag har inte lärt mig hantera den otroligt breda okunskapen och oviljan att förstå, så det slutade med att jag var rasande. Jag har så otroligt svårt att förstå hur människor kan förneka den tydliga sexism vi ser bevis på VARJE DAG, ÖVERALLT. Istället avfärdar man det som "gnäll". Håll käften och kom inte med era vidriga härskartekniker. 

Att der verkligen inte är fler som kan tänka längre än vad näsan räcker och inse hur det påverkar oss kvinnor, tjejer och unga flickor som växer upp och lever i dagens samhälle.Vi som från första stund får lära oss att vårt värde ligger i hur våra kroppar ser ut.

Hur ska vi någonsin kunna komma ifrån samhällets syn på kvinnan som sexobjekt om vi inte gör klart att vi inte accepterar det?

 

Det har dykt upp fler och fler tiggare i staden. De sitter centralt, mitt i stora folkmassor. Gestalter av förtvivlan.

 

Många tittar bort eller förbi, som att det inte var människor som sitter på marken. Skillnaderna i vårt samhälle materialiseras och istället för att reagera blundar många.

Jag undrar om sorgen skär genom dem som den gör genom mig. Två gånger har jag gett pengar (har sällan kontanter) och båda gångerna har jag velat springa där ifrån. Jag vill inte ha ett tack för kronor och slantar som inte gör någon skillnad för mig. Hela akten så ovärdig. Istället för att någon slags välgörenhetskänsla infinner sig skäms jag ännu mer. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor ska behöva sitta på gatan med bedjande händer.

 

Ingen människa ska behöva knäböja inför en annan.

Dagen har varit alldeles vanlig och regning. Har kollat klart på Vikings och käkat popcorn. Försökt få min sambo att äta upp min fot och förmått stackaren att gå och köpa pepsi. 

Dagen spenderades på teater efter sovmorgon (senmorgon) och häng hemma hos De två. 

 

Imorgon väntar presentation av fördjupningsarbete och jag har inte alls förberett mig som jag borde. Gillar dock att höfta till det lite. Går omkring och känner ångest inför hösten och allt som ska falla på plats för att det ska bli som jag vill.